Drömma
Imorse hade jag nog den mest logiska drömmen jag någonsin drömt.
Till och med såhär i efterhand känns det logiskt och acceptabelt.
Ofta är det ju så att det känns som ens hjärna handlar på ett sätt, och ens kropp på ett annat.
Ungefär som en zombie skulle jag vilja säga, man vet vad som pågår, men det går ej att stoppa.
Och ofta i drömmar brukar det kännas så overkligt att man oftast är medveten att man drömmer, eller är det bara jag som känner så - att man tänker "fan, kan den dryga jäveln beställa en rosa flygande elefantcykel någon-jävla-gång så att det kan bli min tur!?
Detta är min dröm, och t.om min egen hjärna lyssnar inte på mig, patetiskt.
Det är skönt med lite mer lättsmälta drömmar som upplevs som en verklighet.
Men ibland kan drömmen kanske kännas lite för verklig.
För det har hänt väldigt många gånger att man vaknat upp ur drömmen, "kört den dagliga rutinen" och sedan, senare på kvällen, frågat en viss person varför de inte ringt en.
Men denna drömmen kändes väldigt realistisk.
För du var där, du, du, du och DU.
Olyckligtvis betedde alla sig som de brukar.
Annars kan det ju vara en bra sak, att drömma så realistiskt att man själv tror på det som drömts.
Till exempel om fallet nu skulle vara så att du behandlat en familjemedlem eller kompis dåligt.
Du kanske glömde plocka ut soporna igår, eller så skulle du ringt och grattat din farmor.
Det kan vara småsaker eller big shit.
Men båda sakerna kan vara så lättförlåtliga, bara om rätt person säger ett så enkelt ord som "förlåt".
Men i den verkligheten vi lever i händer det olyckligtvis inte alltid, och inte så snabbt.
I drömmarnas värld däremot, där kan såna här småsaker vara undanstökade till lunchtid.
Och det skulle vara skönt, att man drömmer så pass verkligt att det blir en så pass overklig krock i hjärnan, att man då lurar sin egen hjärna att tro en sak som inte är sann, just på grund av det man drömt.
Eller ni kanske bara är såna som drömmer om rosa elefanter och sex med George Bush?
Till och med såhär i efterhand känns det logiskt och acceptabelt.
Ofta är det ju så att det känns som ens hjärna handlar på ett sätt, och ens kropp på ett annat.
Ungefär som en zombie skulle jag vilja säga, man vet vad som pågår, men det går ej att stoppa.
Och ofta i drömmar brukar det kännas så overkligt att man oftast är medveten att man drömmer, eller är det bara jag som känner så - att man tänker "fan, kan den dryga jäveln beställa en rosa flygande elefantcykel någon-jävla-gång så att det kan bli min tur!?
Detta är min dröm, och t.om min egen hjärna lyssnar inte på mig, patetiskt.
Det är skönt med lite mer lättsmälta drömmar som upplevs som en verklighet.
Men ibland kan drömmen kanske kännas lite för verklig.
För det har hänt väldigt många gånger att man vaknat upp ur drömmen, "kört den dagliga rutinen" och sedan, senare på kvällen, frågat en viss person varför de inte ringt en.
Men denna drömmen kändes väldigt realistisk.
För du var där, du, du, du och DU.
Olyckligtvis betedde alla sig som de brukar.
Annars kan det ju vara en bra sak, att drömma så realistiskt att man själv tror på det som drömts.
Till exempel om fallet nu skulle vara så att du behandlat en familjemedlem eller kompis dåligt.
Du kanske glömde plocka ut soporna igår, eller så skulle du ringt och grattat din farmor.
Det kan vara småsaker eller big shit.
Men båda sakerna kan vara så lättförlåtliga, bara om rätt person säger ett så enkelt ord som "förlåt".
Men i den verkligheten vi lever i händer det olyckligtvis inte alltid, och inte så snabbt.
I drömmarnas värld däremot, där kan såna här småsaker vara undanstökade till lunchtid.
Och det skulle vara skönt, att man drömmer så pass verkligt att det blir en så pass overklig krock i hjärnan, att man då lurar sin egen hjärna att tro en sak som inte är sann, just på grund av det man drömt.
Eller ni kanske bara är såna som drömmer om rosa elefanter och sex med George Bush?
Kommentarer
Trackback
