simplified

Vet inte hur det kommer sig att jag hittade denna text, men nu hittade jag den iaf.
Det är från ettan på gymnasiet, någon uppgift till Svenska A.
Sjuk knarkat iaf, läs själv:

Varför vi firar jul

Det hela började med att Persefone en dag var ute och gick en promenad runt de fördömdas rike.
Solen sken och blommorna har precis börjat blomstra.
Plötsligt mörknade den klara himmeln igen och ett väsen började skymta till i skyn.
Blommorna vissnade sakta ner från den vackraste ros och den mest förföriska tulpan med dess förfriskande doft till de mest mörkaste, förrädiska ogräs.

Väsnet klarnade upp och nu såg Persefone vem det var; det var Hades.
Hon hade känt igen hans röda luva, och hans rödvita kläder, och framförallt hans långa, vita skägg.

Hades förde den förtvivlade Persefone till sin verkstad på nordpolen där hans små undersåtar tvingades göra leksaker till de mindre lyckligt lottade barnen runt om i världen.
Hades knuffade in Persefone i hans underjordiska gång där det fanns en gigantisk brunn med friskt vatten.
"Nu får jag äntligen vara i frid, och här finns dessutom vatten nog för att hålla mig vid liv", tänkte den förskräckta Persefone i sin ensamhet.

Utan någon förvarning dök Poseidon upp från brunnen där han samtidigt åkallade en massiv snöstorm som förvandlade allt den kom i närheten av till is.
Persefone blev till en isstaty som förblev stående i en och samma ställning fram till hennes moder Demeter fick reda på detta, då blev hon sorgsen.

Och samtidigt blev det vinter i hela riket och alla växter vissnade och ruttnade samman.
Då bestämde sig Demeter för att skicka ut Hermes i jakt på Persefone.

Hermes gick runt de fördömdas berg där han hört att Persefone varit och vandrat.
Han gick och gick tills han såg en röd luva ligga halvt nergrävs i snön.
"Aha, detta är ju Hades luva, minsann!", tänkte han högt för sig själv.
Det dröjde inte länge förrän han var framme i Hades rike.

Hermes var tvungen att smyga så tyst han bara kunde för att inte bli upptäckt av Hades små undersåtar.
Han lyckades ta sig till den underjordiska gången där han såg den vackra Persefone förfrusen till is, vars blick var full av rädsla, men samtidigt glädje.

Hermes fick hem den förstenade Persefone i ett stycke till Demeters slott.
"Det är bara dina glädjetårar som kan få denna vackra unga kvinna att vakna till liv, min gudinna.", utbrast Hermes i hopp om sympati.
Och visst började Demeter gråta av lycka samtidigt som isen smälte och Persefones ansikte började få färg och harmoni.
Därefter levde alla lyckliga i alla sina dagar.