simplified

Vad händer efter rundan påväg tillbaka till jobb?
Jo, hela jävla svetsningen brister i metallen på min jobbcykel, och jag faller pladask ner i marken med huvudet före, utan att lyckas dämpa fallet med händerna.
Som tur är kommer ett mobilt lasarett (ett 50-årigt par med husvagn fullt av första hjälpen-kit, skitbra!) och hjälper mig.
Man ska väl ha lite tur i oturen?
Ringde Amanda som kom och hämtade mig och min cykel, som nu var uppdelad i två bitar, framsidan och baksidan.
Framdelen såg ungefär ut som en enhjuling med en döende kompis (bakdelen) brevid sig.

Nu var det raka vägen in på sjukhuset och checka läget som gällde.
Tog en kölapp i denna otroligt stela byggnad som var omringad av äldre människor och småbarn.
Vem i min ålder skadar sig mitt på ljusan dag kl 13, och genom att cykla dessutom!?
Nej, det verkar mest vara äldre och yngre som gör det.

Det fanns varken snö, is eller grusväg som hinder för mig och min cykel, nej, nej.
Det var fantamej en vanlig jävla cykelväg.
Inte ett gruskorn så långt ögat kunde nå.
Visade ju sig sedan vara metallramen i nedre delen av min cykel som brustit.

Efter att ha fått vänta fem, tio minuter för att få gå fram och prata med en medelålders dam i receptionen så visar det sig att jag ska vänta i ett annat vänterum, denna gången åter 40 minuter.
En snäll dam tar med mig in i ett rum.
"Jaha, detta är inte rätt distrikt för dig, du hör till Citykliniken...så det blir mycket dyrare för dig här i och med att du inte är inskriven här"

Jaha, det var ju kul att höra.

"Nåja, vi fixar det ändå.."

Blev skickad till ett annat rum där jag väntade på en ny medelålders dam (finns det män i denna sektor överhuvudtaget?)

Tant: Jaha, är det du igen!?

S: Jaa? (vafan snackar tanten om?)

Jag upptäcker då att det är damen jag tidigare pratat med (50 minuter sen) som suttit i receptionen.
Hon har tydligen gått från att bli receptionist till att lägga om sår, på såhär 50 minuter.

Tant: Det tog ju en jävla tid för dig ändå, trodde inte du skulle vänta så länge.

Hon tittar på mina sår, är allmänt oprofessionell och säger:
"Jaha, detta behöver inte sys.."

S: Nej, men det är ju inte därför jag är här.. jag har ju slått mitt huvud, jag ramlade med huvudet rakt ner i asfalt.

Tant: Jahaaaa, men det ser lugnt ut.

S: Tänk så kan det vara något allvarligt?

Tant: Nejdå, det är lugnt.

S: Jag jobbar som brevbärare, jag springer ungefär tre timmar var dag, hur fan ska det gå?

Tant: Du är sexig, du fixar allt!

Okej, det där sista hittade jag på


Armen


Ett av knäna



Skönt man inte ser bulan så mycket på bilden, den är fan gigantisk i skrivande stund.





Men lika glad för det var jag, men gladast var nog räven.
Morsan, syrran och Stig kom över till mig sen och gav mig massa godis och grejor som tröst, och det var ju inte helt fel.