simplified

Igår fick jag något jag valt att kalla "nödvändigt ryck", som ledde till att jag drog till polisstationen för att fixa mig en ny legitimation.
Väl där fick man sitta och vänta i tio minuters tropisk värme innan det slutligen blev ens tur.

"Nummer 140"
Det var min tur.

Fick först titta igenom mina personuppgifter så att de stämde.
Sen fick man skriva en liten signatur, kluddiglutt, kråka eller whatever.
Till slut var det mandomsprovet - det livsviktiga fotot.
Fotot som kommer följa med mig vart jag än går, i fem år!
Det fotot varje dörrvakt, kassörska, polis och Systembolaget-anställd kommer stirra sig blind på.

Den kvinliga polisen bad mig att backa några steg för att kunna få en så precis bild som möjligt.

"Titta rakt fram i kameran så ska vi ta två bilder på dig, Simon"

Blinka inte, Simon, blinka INTE!

Oavsett hur jag gjorde så kändes det som mina ögon blinkade åtta gånger i sekunden, ögonen liksom fladdrade med ljusets hastighet.

Skit samma, nu fokuserar jag mig.
Sagt och gjort, och det blev två bilder alright.
Men när hon sedan visade upp en provosorisk bild på hur det färdiga leget skulle komma att se ut, så blev jag faktiskt lite paff.

"Är du nöjd?", frågade polisen mig.

Bilden såg ungefär ut såhär:


"Nej, faktiskt inte.. kan du inte ta en ny bild?", svarade jag illa kvickt.

"Aha, ja, det är något konstigt med dina ögon"

Well, no shit!?
Hade jag aldrig påpekat detta hade jag sett ut som apa på viagra och sömnmedicin på min nya legitimation.

Hur som helst, det blev en ny bild.
Men istället ser jag ut som en seriemördare på den färdiga bilden.

Fuck it - hellre en seriemördare med stirrande blick än en apa på viagra och sömnpiller!